Qbranch sponsrar välgörenhetsorganisationen Invisible Friend och fick möjligheten att följa med på Invisible Friend:s resa till Thailand 12 – 20 oktober, 2013.

Följ Qbranchs representant på resan, Ragnhild Franson Blom, på plats i Khon Kaen. Här kommer hon att delta i Invisible Friends välgörenhetsarbete och möta behövande barn på barnhem, fängelse, i slummen och kroniskt sjuka på sjukhus. Hon är även på plats för att vara med och dela ut gåvor från Qbranchs medarbetarinsamling som resulterade i 30 593 kronor som allt helt oavkortat gått till Invisible Friends arbete för barn.

Senaste inlägget ligger överst.

Sista uppdraget & avslutningsfest!
19 oktober 2013

Idag har vi varit en stor del av dagen på barnhemmet Baan Luk Rak som vi besökte tidigare i veckan. Här bor barn ca 45 barn som är föräldralösa, misshandlade eller övergivna. Från vårt team har tre elever och deras lärare från yrkesgymnasiet i Malmö har spenderat många dagarna här i veckan för att bygga fotbollsmål och bollplank. Nu ska dom invigas med pompa och ståt! Idag får barnen även de madrasser och lakan som Qbranch sponsrat med genom vår medarbetarinsamling.

Idag ska bli en riktig fest! Vi har med oss 12 pizzor, något som barnen har önskat sig och som många av dom aldrig har smakat. När bussen rullar in på gårdsplanen kommer alla barnen och ungdomarna för att hjälpa till att bära alla våra kassar. Vi är efterlängtade men allra mest byggeleverna som har spenderat mycket tid med barnen. Dom springer fram till de tre eleverna gör ”high-fives”, kramas och håller dom i handen. Jenny har berättat att många av barnen har svårt med närhet och kramas inte gärna. Men en pojke hoppar upp i lärarens famn och dom kramas länge länge. En stort ögonblick för dom båda.

Innan maten så bjuder barnen och ungdomarna på underhållning. Killarna dansar breakdance och är otroligt duktiga! Flickorna tar sedan plats på scen och dansar en traditionell thailändsk dans med komplicerad hand och fot koreografi. Sedan blir vi underhållningen när dom bjuder in oss till att dansa samma dans som dom nyss gjort. Det går verkligen sådär. Jag känner mig fruktansvärt osmidig och oföljsam. Men barnen får sig ett gott skratt när dom ser oss kylskåp till svenskar försöka dans thai – det kan vi bjuda på!

Baan-Luk-Rak_breakdance Baan-Luk-Rak_thaidans

 

Efter dansen tackar grundarna Invisible Friend och hela teamet så mycket för vår insats och vad det betyder för dom. Vi får alla vackra hals- eller armband som barnen har gjort av blommor.

Sedan plockar vi för oss av maten. Barnen är lite ovana vid pizzorna och vill gärna dränka dem i chili och ketchup. Vi sitter blandat vuxna och barn om vartannat. Jag hamnar bredvid en sextonårig flicka som heter Aun. Hon Hon har bott på barnhemmet sen hon var tre år och hon har lärt sig engelska här. Hon är jätteduktig!

Efter maten diskar vi tallrikarna och går till barnhemmets lekplats. Här spenderar vi resten av eftermiddagen. Här sjuder det av aktivitet och skratt. Vi har med oss pärlor, gummiband, bollar, badmintonrack och rockringar. Vi har även med oss såpbubblor och stora som små står vi och blåser tillsammans och fyller hela himmelen med regnbågsfärgade bubblor.

 

Baan-Luk-Rak_Bubbles

Några av oss sätter oss och gör pärlarmband. Jag sitter bredvid Aun som koncentrerat trär upp varje pärla på tråden. Hon gör ett armband där hon formar ringar av pärlor det så att det ser ut som blommor. När hon är klar så räcker hon fram det till mig och säger ”For you”. Jag ger henne en stor kram och säger hur fint jag tycker det är samtidigt som jag sätter det stolt på min arm.

Dagen avslutas med stafettlek och fotbollsmatch innan det är dags att säga hej då! Några av barnen springer efter bussen och vinkar! Det har varit en helt fantastiskt avslutning på en oförglömlig resa!

/Ragnhild

 


 

Barnavdelningen på Srinakarin Hospital
18 oktober 2013

Dagens uppdrag var precis som gårdagen en mycket känslosam upplevelse. Vi besökte sjukhuset Srinakarin Hospital. Här skulle vi besöka och uppmuntra barn som är svårt sjuka i cancer eller i kroniska sjukdomar. Sköterskan som möter oss i dörren är strålande glad. Hon har träffat Jenny många gånger och är så tacksam för varje gång hon kommer. Hon kan engelska, vilket har varit ovanligt på denna resa.

Jenny har berättat att de första gångerna så kände hon en irritation ifrån läkarna och staben – att hon kände sig i vägen när hon delade ut dockorna. Nu några år senare är Invisible Friend ett känt namn på sjukhuset. Ett bevis på detta är att en av de mer uppsatta cheferna kommer och personligen tackar Jenny och Invisible Friend för det viktiga arbete som hon gör för barnen. Många av sköterskorna vill fotografera oss.

Barnen som är inlagda ska alla få dockor och varsin klubba. Totalt är det 56 stycken. Qbranchs medarbetarinsamling har även sponsrat att alla barn ska få varsin målarbok och kritor.

IF_Hospital_2

Ett gäng dockor och alla målarböcker och kritor är sponsrade av Qbranchs medarbetarinsamling.

Vi går från sal till sal. Ibland ligger barnen sex stycken i samma sal. Ibland har dom egna rum och vissa ligger isolerat. Bell går in i varje sal berättar om Invisible Friend, om dockorna och att alla barn får en osynlig vän i Sverige med samma nummer på brickan. Många av barnen lyser upp och ler. Men många är så sjuka att dom inte orkar.

Barnen sitter eller ligger i sängarna. Huvudena är kala och några är uppkopplade mot dropp eller andra maskiner. Det doftar desifektionsmedel. Det är svårt att se så unga vara så sjuka. Några av oss klarar inte av det utan måste lämna gruppen för att sätta sig en bit bort. Cancer är för nära och nästan alla av oss har någon i släkten som blivit drabbad.

IF_Hospital

Jag ger en docka till en liten pojke. Han ligger och sover så hans mormor, som sitter på en stol får den i sin hand. Jag tittar på den fina lilla pojken som ligger där i sängen, bara tio månader gammal. Han tar inte ens upp en tredje del av den. En sköterska står brevid mig och berättar att pojken har en hjärntumör. ”It’s very bad” säger hon. Livet känns väldigt skört, och orättvist…

/Ragnhild

 


 

Besök på kvinnofängelset i Khon Kaen
17 oktober 2013

Prison_IF1

Vi fick möjligheten att gå in i ett thailändskt kvinnofängelse här i Khon Kaen. Jag var nervös – visste inte hur jag skulle förbereda mig inför uppdraget. Kvällen innan hade vi fem kvinnor från gruppen, som skulle få följa med in i fängelset, ett förmöte där Jenny berättade vad som skulle hända. Allt ifrån grindarna och inskrivning till att passera genom den sista grinden på väg ut. ”Håll gruppen tight”, ”Skratta inte – dom vet inte om det är dom ni skrattar åt”, ”När vi kommer in så följ efter mig”, ”Ha inga telefoner eller pengar med er”.
”…en väldigt betydande stor sak skiljde detta verkliga fängelse från fiction: här inne fanns det även barn.”

Vi har alla våra bilder – antingen om det är från TV, fantasier eller verkliga upplevelser – hur det är i ett fängelse. Jag tänkte på Bangkok Hilton och den gamla australienska tv-serien ”Kvinnofängelset”. Men en sak – en väldigt betydande stor sak – skiljde detta verkliga fängelse från fiction: här inne fanns det även barn.

I somras pratade Jenny med en av vakterna som sa att mammorna behövde fläktar till bebisarna, spjälsängar och låsbara skåp. Med hjälp av sponsring av Qbranch kunde Invisible Friend nu bara några månader senare leverera just detta. Något som, enligt Jenny, är otroligt viktigt för förtroendet och fortsatta samarbetet med fängelset. För sponsorpengar från Qbranchs medarbetarinsamling kunde vi även skänka kläder, blöjor, talk och flaskborstar. Kvinnorna är beroende av dessa saker från sina släktingar. Men när de inte finns med i bilden så kan Invisible Friend hjälpa.

Det är inte många som får den här möjligheten som vi fem kvinnor fick. Det här får verkligen inte vem som helst som får göra, inte ens internernas anhöriga. Dom får träffa dem bakom ett glas. Vi får gå in, in i den stora salen där dom lever, äter, arbetar och till den lilla vita inhägnad där mammorna med sina bebisar vistas om dagarna. Att vi får komma in beror på mångåriga förtroenden och samarbeten mellan Invisible Friend och fängelset. Sådant som lätt kan raseras. Så alla vi känner vårt ansvar att agera korrekt. Alla har fått ansöka om att få komma in. Vi har skickat in kopior på våra pass.

Prison_2_IF

Bell och Jenny framför den yttre fängelsegrinden.

Vi samlas alla utanför fängelset stora vita grind med röda bokstäver. Vi går in genom en sidodörr och kommer in till ett större inskrivningsrum. Här får vi lämna alla väskor. Bara en kamera får komma med in – och bara Bell eller Jenny får fotografera och det är bara dom som får synas på bilderna. En kort, glasögonprydd thailändsk äldre kvinna klädd i beige vaktdräkt tar emot. Vi kan inte bära in alla gåvor nu. Dom måste ta ur och gå igenom allt. Det är möjligt att vi hinner se när det kommer in senare in i besöket. Men tre dockor fick vi ta med – men det efter att Jenny och Bell har vädjat och övertalat.

Vi skriver in oss i en stor loggbok, blir visiterade och går på rad igenom nästa grind. Vi kommer är nu inne på själva fängelseområdet med stängel och taggtråd på båda sidor. Jag tittar bakåt och ser att själva den stora grinden har tjocka, spetsiga järnpinnar som sticker ut vid lårhöjd. Vi svänger till vänster och går igenom en tredje grind. Vi är inne. Jag ser kvinnliga fångar som alla tittar på oss. Dom är klädda i blått om dom har fått sitt straff bestämt, brunt om dom fortfarande väntar på tidsbestämmelsen.

Jag vet inte var jag ska fästa blicken. Jag försöker att låta den svepa över den stora salen. Men den fastnar. Jag slås av hur unga kvinnorna är och hur många dom är. Några ler och hälsar, andra tittar med en tom blick.

Vi viker av till höger. Där ser jag den lilla vita inhägnaden. Vi tar av oss skorna och kliver in. Här sitter fem kvinnor: fyra med bebisar och en gravid. Det finns två till men dom är och badar sina bebisar just nu. Vi sätter oss ner. Bell berättar om Invisible Friend och flera av kvinnorna känner igenom Jenny och kramar henne. Jag känner mig avvaktande. Vill inte tränga mig på. Men en liten pojke på 8 månader fångar mig med sin blick. Han är så söt, ser ut som en liten farbror för han har knappt något hår på hjässan men däremot massor på sidorna. Jag får hålla i honom. Han leker och drar i mitt halsband.

I Thailand får mammor i fängelse bara ha sin bebis till det att den fyller ett år. Här i Sverige är första födelsedagen otroligt stor och glädjefylld. Här så är det en tragedi – en dag man inte vill ska komma. Bebisen lämnas till mammans släktingar, om dom kan ta hand om den, eller till barnhem.

Prison_3

En av bebisarna i fängelset som fått en docka.
Det finns en kvinna från Laos där med en två månader gammal bebis, Lilla Mai. En av kvinnorna i vår grupp, Ulrika, sitter en längre stund hos mamman och Mai. Hon håller henne och får henne att somna. En annan av mödrarna pratar med Jenny och berättar att den laotiska kvinnan ska sitta i fängelse i 25 år. Hon har ingen som kan ta hand om hennes lilla Mai. Kan inte vi ta med henne? Mamman, som har försökt att inte visa några andra känslor än leenden, bryter ihop och gråter. Jenny och Ulrika är kvar och tröstar men gråter dom med. Jag kan inte stanna. Tårarna bränner bakom ögonlocken och klumpen i halsen växer sig enorm. Som mamma så kan jag föreställa mig känslan av att behöva lämna bort sitt barn till en oviss framtid. Fruktansvärt.

Jag går in i det rummet där Bell spelar gitarr och sjunger med ett tjugotal kvinnliga fångar. Dom sjunger så vackert och innerligt och jag låter tårarna falla.

Några minuter efter utsatt tid för hur länge vi får vara kvar kommer den första kvinnliga vakten och säger att vi ska komma ut. Utanför står alla saker som vi skänkt uppmonterade och fint upplagda på två stora bord. En lång rad kvinnliga interner småspringer, bugandes framför oss och sätter sig på en stor plastmatta på golvet. I kör ropar dom ” Khob Khun Kah” – tack! En man ska fotografera oss, mödrarna och fängelsevakterna framför gåvoborden. Ett surrealistiskt ögonblick att stå inför alla dessa cirka 300 fångar, le och bli fotograferad.

Sedan är vi klara, vi går ut genom grindarna. Vi frågar vad den röda texten på den vita fängelsesgrinden som vetter mot fångarna betyder: ”Tro inte att det onda är det goda.”

/Ragnhild

 


 

Misär för oss. Ett hem för dom.
16 oktober 2013

Flodhusen_Qbranch

Det ösregnar idag. Det är inget som hindrar oss. Vi har alla tunna röda regnponchos med luva när vi kliver på den öppna bussen som ska ta oss till ett slumområde vid en flod. Här ska vi träffa 10 stycken barn som lever här med sina föräldrar. Föräldrarna försörjer sig genom att fiska. Det finns inget rinnande vatten, det finns ingen el.

En frivillig ung kvinna har tagit barnen som lever här till sitt hjärta. Hon heter Narissa och är 20 år. Hon vill hjälpa dom att få en bättre start och undervisar dom i matte, engelska och thai. Hon har använt ett blädderblock tidigare i sin undervisning. Nu har vi, med Qbranchs sponsring, köpt en whiteboard till henne samt anteckningsböcker, pennor och sudd till barnen. Dom får även varsin väska att stoppa allt material i!

Flodhusen_Narissa
Narissa till vänster och Jenny Axéne till höger.

Vi kliver av bussen, regnet har gjort marken lerig. Jag har på mig flipflops som gräver sig ner i leran. Man halkar omkring och fastnar om vartannat. Det är samma sak för alla i gruppen och det blir lite komiskt där vi som röda smurfar halkar i leran. Vi skrattar lite när vi tar oss upp för vägen mot dit vi ska. Vägen kröker och när vi kommer upp så ser vi husen och det är inte så roligt längre.

Flodhusen_omgivningen

För mig som privilegierad västerlänning är det misär. För dom är det deras verklighet och deras hem. Man får inte visa vad man känner men jag känner hur hela jag suger in deras situation. Dom bor i skjul. Flera familjer bor i samma hus. Området där dom bor är, som jag kan se det, inte större än cirka 1500 kvadratmeter. Denna yta delar dom med kossor som bor i en inhägnad precis intill boningshuset – som jag inte ser har någon dörr. Och då är det bara en meter ifrån som jag talar om.

Floden ligger mycket nära. Vattnet som kommer från stadens alla gatubrunnar rinner ner i floden. Narissa har berättat att barnen använder vattnet från floden för att tvätta sig och får ofta utslag och eksem. Det springer om kring ankor och höns, ut och in i husen. Att säga att det frodas bakterier här är ingen överdrift. Jag ser mig noga för var jag sätter fötterna för att inte en spik eller glasbit ska skära igenom mina tunna skor.

Flodhusen-barnen

Barnen är redan uppradade i ett hus med lågt tak. Dom sitter på bastmattor på en träplatå. Vi tar av oss skorna och sätter oss mittemot och placerar whiteboardtavlan på långsidan så alla kan se. Barnen hälsar på oss med hjälp av Narissa och säger ”Good morning, how are you?” i kör. Vi spelar Pictionary på tavlan och delar sedan ut alla saker dom ska få. Utöver skolmaterial så har vi även köpt lite småsaker som hårspännen, såpbubblor och arbetsplastbilar. Alla barn får även varsin ficklampa. Dom saknar el så dom kan ha den för att lysa upp med på kvällen. Små saker som dom själva inte kan unna sig och som betyder så mycket. En liten pojke på cirka 3 år lyser upp när han ser bilarna. Han pekar på en grävskopa och får den i sin hand. Lycka!

Flodhusen_presenter

/Ragnhild

 


 

 Hjältinnorna – Jenny och Bell
15 oktober 2013

Jenny-och-Bel

När man får den stora möjligheten som jag har fått att följa Jenny (grundaren av Invisible Friend) och Bell (Invisible Friends thailändska koordinator) och så nära jobba tillsammans med dem så förstår man vilket otroligt jobb och engagemang som ligger bakom Invisible Friend:s arbete. Det blir många kilometer i benen och lika många timmar att kommunicera för att kunna nå fram och bygga förtroende lokalt i olika länder. Men även att sticka ut i bruset och nå ut med information i Sverige.

Hur mycket Jenny kan hjälpa beror helt på oss som bidrar. Jag har sett på plats glädjen i barnens ögon och hur uppmuntran och hjälp för att kunna lära sig något lite bättre, som till expempel engelska, kan hjälpa ett barn att få en bättre möjlighet till ett bättre liv. Det krävs inte ett stort bidrag. Med mindre bidrag av fler så kommer man mycket långt!

Läs mer om Invisible Friend: www.invisiblefriend.se och stöd dom!

/Ragnhild

 


 

Morgonmarknad: levande grodor och slingrande ålar
Onsdag 15 oktober 2013

Morgonmarknad

I morse fick vi uppleva en kokande morgonmarknad. Så mycket intryck på samma gång har jag aldrig varit med om. Det var marknadsstånd med kläder som trängdes med grönsaker, kött och fisk. Det var kokades mat av alla de slag. Insekter såldes bredvid levande som döda grodor. Ålar simmade omkrnig i små hinkar med bara några centimeters vatten. En ål hoppade mot sin frihet men fick åla omkring på asfalten. Det doftar gott för att någon meter senare stinka av ruttnande fiskar a la surströmming. Det var bara cirka två meter brett men ändå körde små tanter omkring med moppar i gångnarna. Så häftigt!

/Ragnhild

 


 

Besök på barnhemmet Baan Luk Rak
Tisdag 14 oktober 2013

Idag besökte vi barnhemmet Baan Luk Rak. Det är här byggelever från ett yrkesuniversitet i Malmö, som följt med på resan, ska bygga fotbollsmål, bollplank m.m. Här bor barn som är övergivna, föräldralösa eller misshandlade hemma. Barnhemmet drivs helt av välgörenhet och är i mycket stort behov av stöd. Barnen som bor här är mellan 2 – 18 år.

”Jag vill inte att någon och allra minst ett barn ska sova på detta sätt.”

Vi fick en rundvandring av grundaren. Vid första anblicken så såg det fint ut på infarten dit. Det är en stor yta där det ligger flera hus varav tre större. I det ena bor pojkarna (23 stycken) respektive flickorna (25 stycken) samt ett hus med ett stort klassrum. Det finns även mindre byggnader såsom ett bibliotek, en utomhusmatplats, vävstuga och meditationsplats.

BaanLukRak_PojkarnasHus

Byggnaden där de 23 pojkarna som bor på barnhemmet sover i.

När vi närmar oss pojkarnas hus och så ser man behoven något enormt. Entrédörren sitter knappt uppe och är provisoriskt lagad med spånskiva och ståltråd. Det är mycket smutsigt överallt, på väggar och golv. Föreståndaren säger att vi ska akta oss så vi inte får något i fötterna.

Vi går in i ett av pojkarnas rum. Allt är mycket nedgånget och det gör ont i mig när jag ser hur barnen sover. Dom ligger i våningssängar på otroligt gamla och smutsiga madrasser eller direkt på hårda plywoodskivor. Alla lakan och täcken är genomsmutsiga. Jag vill inte att någon och allra minst ett barn ska sova på detta sätt.

BaanLukRak_Sovrum
Vi får inte visa vad vi känner, inga förfasade miner eller ledsamma ansikten. Det här är barnens hem, deras verklighet. Men vi känner alla hur mycket vi vill hjälpa.

Men Invisible Friend skänker nu 23 madrasser samt nya lakan till alla barnen som bor där! Där stor del är sponsrat genom Qbranchs insamling – visst är det fantastiskt!

På lördag ska vi hit igen. Då ska alla byggen vara klara och vi har alla madrasser, lakan m.m. med oss och kan hjälpa dem att bädda i deras sovrum. Då kommer vi även bjuda på fest med pizza och läsk. Sådant som många av dessa barn aldrig smakat. Behöver jag säga att längtar dit!

/Ragnhild

 


 

Inköp till fängslade mammor och deras bebisar
Tisdag 14 oktober 2013

Prison_Inkop

Spjälsängar, fläktar, låsbaraskåp, blöjor, filtar & kuddar, bebiskläder, talk, flaskborstar har idag inhandlas för att ge till bebisarna och deras mödrar på det lokala kvinnofängelset. Allt sponsrat av Qbranch!

Nu på eftermiddagen har vi handlat till bebisarna och mammorna i fängelset som vi ska besöka på torsdag. Det är i detta fängelse idén om Invisible Friend startade av Jenny Axéne. Många av kvinnorna har fått fängelsestraff för att dom smugglat narkotika mellan Laos och Thailand. Ofta en sista utväg för att inte prostituera sig. För om man lyckas kan man försörja sin familj i två år. En desperat handling som kan leda till ett liv i fängelse med höga straff för att avskräcka andra. I fängelset lever också kvinnornas små barn till dess att dom fyller ett år. Sedan får de inte vara kvar utan måste lämnas till släktingar om de kan ta emot dom. Annars lämnas barnen till ett barnhem.

Jag får det berättat för mig att alla interner har en sovplats lika stor som en bastmatta, lagd direkt på golvet i respektive cell. Mammorna också, där dom ska ligga tillsammans med sin lilla bebis. Så varje mamma (sex stycken) får nu en tjockare filt med kudde som dom kan lägga sin lilla guldklimp på och dra dom intill sig på natten. Inne i fängelset så har mammorna en liten inhägnad del där dom kan vara med sina bebisar under dagarna. Och här är dom övriga internerna inte tillåtna att vara. Hit har vi handlat fläktar för att svalka och låsbara skåp där dom kan lägga saker till bebisarna, annars stjäls dom. Vi har även köpt två spjälsängar som barnen kan sitta och leka eller sova i.

Mammorna är beroende av att få saker och förbrukningsvaror till sina bebisar av släktingar. Men många har inte någon som kommer eller så har dom inte råd. Därför har vi köpt in blöjor, talk och bebiskläder. Även alla dessa saker är handlade av medel från Qbranch vilket gläder mig otroligt mycket att vår insamling kan hjälpa så många behövande!

/Ragnhild

 


 

Pingispel i Mittrapads slumområde
Söndag 13 oktober

Idag har vi besökt ett till center för barn i ett slumområde som heter Mittrapad. Detta är något helt annat än gårdagen, det här är värre. Mycket värre. Området, som har funnits i ungefär 30 år, ligger utmed och bara några meter från en järnväg. Här bor fattiga med sina familjer i mycket enkla hus byggda av brädlappar och korrigerad plåt.

För att komma hit får vi gå över järnvägen och följa smala gångar mellan husen. Överallt hänger kläder, tyg och madrasser upphängda. Det är skitigt, saker överallt och det går omkring magra, skabbiga katter och hundar. När vi kommer gåendes i gångarna hör vi en röst på thai som ropar ut i högtalare som är uppmonterade i området. Det är föreståndaren för centret, Komsan. Han driver denna mötesplats och skola för barnen i området och har bott här själv i snart 30 år. Han ropar ut att vi är där och att alla barn ska komma.

Dagcenter_2
Mittrapad – ett slumområde som ligger precis vid en järnväg.

 

Skolan är drivs helt genom välgörenhet. Staten hjälper inte till utan Komsan får förlita sig helt på gåvor och bidrag t.ex. från insamlingsboxar på flygplatsen. Barnen undervisas av frivilliga studenter från universitetet. Dom får lära sig matte, engelska och NO. Att kvällslektionerna kom till var för att Komsan har velat ge barnen någon slags utbildning och det har tagit många år att bygga upp verksamheten.

”På frågan vad barnen här vill bli när dom växer upp svarar dom lärare och fotbollsspelare. Det dom mest är rädda för är spöken och sina föräldrar.”

Vi stannar vid byggnaden som är Dagcentret Mittrapad. Här inne ser vi Komsan vid mikrofonen, han fortsätter att ropa ut. Barnen är så nyfikna och tittar storögt på oss. Många fnissar. Några pojkar har en fotboll, en väldigt sliten fotboll. Det mesta av det yttre lädret är bortslitet. Dom kastar bollen till en av killarna i gruppen som börjar jonglera och passar tillbaka. Dom kastar till nästa kille, som gör samma sak. Bollen hamnar hos mig. Jag kan inte låta bli utan jonglerar också och får jubel och applåder av pojkarna. Dom är nog inte så vana vid att en tjej (läs: tant) också kan.

Vi tar av oss våra skor och kliver in i det lilla huset med bara en stor sal. Plaststolar står uppradade. Barnen tar plats på stolarna och vi Invisible Friend-representanter ställer sig längst bak i rummet. När jag märker att det finns en ledig plats bredvid två små flickor till höger och en mormor och hennes barnbarn till vänster slår jag mig ner där. Jag känner igen en av flickorna. Jag har sett henne förut på en bild som Jenny har tagit. Kommer ihåg att hon då såg så allvarlig ut. Nu är hon glad, hon strålar och busar. Petar på mitt nagellack på tårna, på mina örhängen och ringar.

Invisible-Friends-2-046 Mittrapad_Lilltjej

Komsan tackar oss så mycket för att vi har kommit och för Invisible Friends arbete för barnen. Bell, vår thailändska koordinator pratar också och berättar om Invisible Friend. På plats i rummet står pingisbordet som Qbranch skänkt med hjälp av vår Skänk en lunch-insamling. Fortfarande hopfällt och inslaget. Föreståndaren vill ta en bild på oss, barnen och bordet innan det fälls ut.

När bilden är tagen så vill alla hjälpa till att fälla ut bordet. Det blir halvt kaotiskt. Barnen ligger på golvet tillsammans med Invisible Friends:are och försöker lossa alla tejp-och kartongbitar. Barnen ska också få racketar och bollar och vi börjar dela ut dessa. Sedan börjar dom spela, vid bordet och runtomkring där det finns plats. Det är härligt att se! En mycket liten pojke får tag på ett racket. Han är för liten för att spela men han håller det hårt och släpper det inte på hela tiden vi är där – det är hans.

Invisible-Friends-2-052 Mittrapad-pojke
Alla hjälper till med att få ordning på pingisbordet. Den lilla pojken tog ett rack, en boll och lindande in dem i ett av anteckningsblocken som barnen fick. Det var hans nu.

Barnen har också fått block för att använda i sin skolgång samt pennor och pennvässare. Dom som inte har lyckats få ett av den 10 pingisracketar som finns börjar rita. Dom ritar hundar, palmer och blommor. Bustjejen på stolen, från tidigare, står bredvid mig och ritar. Hon säger något till mig på thai, jag förstår inte såklart. Jag ler och svarar något på svenska. Hon ler också och vi ritar vidare. Små möten som jag nu i hjärtat känner att dom betyder otroligt mycket för mig.

Barnen som lever i Mittrapad lever ofta hos sina mor-eller farföräldrar. Deras föräldrar jobbar i södra Thailand på turistorterna och servrar oss Falanger – som dom kallar oss utlänningar. På frågan vad barnen här vill bli när dom växer upp svarar dom lärare och fotbollsspelare. Det dom mest är rädda för är spöken och sina föräldrar. Rädslan kunde både vara att bli slagna av sina föräldrar men också att respektera dom. Det känns orättvist att i denna misär även vara rädd för den famn som ska vara den varmaste och tryggaste att krypa upp i.

 

Barn-Mittrapad Barn-Mittrapad_2 Barn-Mittrapad-3

Jag beundrar Komsan och människor som han. Jag tycker det är helt fantastiskt att någon, som säkerligen har det mycket svårt själv att få livet att gå ihop, att orka ge mer och hjälpa dessa barn. Att ge dom ett ställe dit dom kan gå lära och leka för att på alla sätt han kan grunda för en lite ljusare framtid. Jag beundrar även Jenny otroligt mycket och hennes arbete i Invisible Friend att belysa och uppmuntra dessa barn som verkligen behöver bli sedda.

När jag går därifrån känner jag mig även så otroligt stolt över det som vi medarbetare på Qbranch har givit dessa barn. Saker dom kan leka med och även saker dom kan använda sig av för att fortsätta utbilda sig.

/Ragnhild

 


 

Döden, mobbing och framtiden
Lördag 12 oktober 2013

PhonPhenDin_barn

Döden, mobbing och framtiden. Det här är vad barnen på dagcentret Phon Phen Din svarar på frågan vad dom är mest rädda för. Det tredje svaret, framtiden, ilar till i mig när jag får höra. Dom är så unga för att oroa sig redan nu men jag förstår dom och det gör att alla småsaker jag själv oroar sig för blir fruktansvärt obetydliga.

/Ragnhild

 


 

En oväntad kram
Lördag 12 oktober 2013

PhonPhenDin-450x246

Barnen på dagcentret Phon Phen Din.

Iklädd Invisible Friends gröna pikétröja går jag till samlingen i lobbyn. Vi ska åka på vårt första uppdrag till ett center för barn i slummen, Phon Phen Din, som ligger en kortare bilresa från centrum. Det är ett center dit barn från 3 år – 17 år kan gå till efter skolan. Med två fullproppade kassar med saker som vi handlade tidigare idag går jag, lite nervös men mest förväntansfull. Nu börjar det – på riktigt!

PhonPhenDin_transport
På väg till centret för barn i slummen – Phon Phen Din. De flesta av oss åker i en öppen buss och andra på moppe.

Vi kommer till centret och möts av en lärare och två små flickor som serverar oss vatten. En artighetsgest – vi tar glatt emot och dricker. Inte bara för att vara artiga – det är väldigt varmt här nere och fuktigt. Vatten är ständigt välbehövligt. Alla barnen har inte kommit än men vi kan gå in i deras samlings/klassrum och vänta så länge. Så vi kliver in i ett stort rum med plastbeklädda tjocka mattor på golvet. På väggarna hänger teckningar, multiplikationstabeller och bokstäver. Här tar vi fram alla Invisible Friend:s dockor och alla andra saker barnen samt skolan ska få.

 

PhonPhenDin_teckning

Innan vi åkte så har vi fått lite förmaningsregler: Fötterna anses som ”fula” och vi får inte visa våra fotsulor när vi sitter ner eller lägga upp fötterna på något. Vi bör sitta på knäna eller lite på sidan. Huvudet däremot är det ”finaste” så vi får inte klappa någon på huvudet – det är respektlöst. Vi får heller inte peka på någon, eller liksom vinka ”hit” någon på det sättet som vi gör i Sverige. Däremot kan man vänta på handen så man liksom vinkar nedåt. Vi lär oss att säga hej och tack på thai och att hälsa på rätt sätt genom att sätta ihop handflatorna med tummarna vid näsan och buga lätt. ”Ok, Ragnhild – kom ihåg allt det här nu”, tänker jag. 10 sekunder senare så har jag glömt bort hur man säger tack. Börjar bra…

Efter ett tag kommer en lärare in och säger att barnen ska börja med att äta. Men dom har lagat extra så vi är mycket välkomna att äta med dom. Vi får ris, köttfärs med koriander och kryddor samt omelett på en djup plasttallrik. Sedan är det bara att ta plats någonstans på det plastmattbeklädda cementgolvet utanför samlingssalen. Jag sätter mig vid några killar i 8 års åldern. ”Sawadee Kaa” (hej) säger jag, och hoppas jag säger rätt. Dom fnissar. Barnen får lära sig enkel engelska av universitetsstudenter som kommer till centret och lärarna har bett oss att fråga ”What is your name” och ”How old are you”. Så jag frågar killarna, dom fnissar och svarar. Sedan frågar dom mig. Och vi fnissar allihop.

PhonPhenDin_Killar

Jag satte mig brevid två busiga pojkar vid matdags. Efter ett tag smög dom fram till fönstret och tjuvkikade in på alla dockor och gåvor på borden.

Efter maten får alla ta sina tallrikar för att själva diska. Fyra stora plastkärl står på golvet, fyllda med vatten. Vid den fjärde plastkärlet står en liten flicka, hon kanske är 5 år. Hon har fått ett uppdrag att kontrollera allas diskning så att det är gjort ordentligt. När man har sköljt av i det sista kärlet tar hon tallriken och drar med sitt lilla finger för att känna om det är riktigt rent. Då får man en tumme upp eller så får man göra om. Ingen pardon. Jag klarar utmaningen, får min tumme upp och kan gå och lämna tallriken i ett diskställ.

PhonPhenDin_diskning

En liten tjej har fått uppdraget att kontrollera att alla diskar sina tallrikar ordentligt. Ett uppdrag hon tar på största allvar.

Plötsligt kommer en liten flicka till mig. Hon lägger sina små armar om mina ben, ler och drar sig intill och ger mig en kram. Jag blir så glad och reagerar instinktivt och stryker mina händer lätt över hennes huvud och ge henne en snabb puss på hjässan. Precis som jag skulle göra med mina pojkar. Sedan går hon vidare till sin vän, flickan som inspekterade disken. Jag ler och är alldeles varm inombords när jag går tillbaka till samlingssalen men tänker också på det där med regeln om huvudet. Nåja, att jag ”bröt” denna regel var nog helt ok.

Efter maten gick alla barn in till samlingssalen och satte sig på mattan på golvet. Barnen var uppspelta och ville inte riktigt sitta still. Men några av dom äldre barnen sa åt dom yngre att lugna ner sig och sitta ner. Något vi fick veta sedan att dom får öva sig på – att vara ledare. Och precis som flickan som kontrollerade diskningen så är det med stort engagemang som dom gör det.

Rebecka från Invisible Friend klev längst fram och presenterade sig. Nu var barnen tysta och spända av förväntan. Rebecka har bott i Thailand och kan lite thai som hon briljerade med – barnen jublade. Hon berättade om Sverige och vilka vi var för alla barnen och introducerade Jenny, grundaren av Invisible Friend. Jenny berättade vidare om Invisible Friend och om dockorna och att dom snart skulle få en osynlig vän i Sverige som tänkte på dom. Hon frågade om dom såg att dockan saknade ansikte och att dom själva fick rita ett ansikte för att göra dockan till sin, med hjälp av oss på plats. Alla barn fick ställa sig på led och ta emot varsin docka – vilken lycka!

Sedan dök dom på pennorna och på oss. Alla ritade ögon och mun på dockorna och visade stolt oss och sina kompisar. Dom höll om sina dockor och kramade dom hårt.

PhonPhenDin_dockutdelning

Dockutdelningen. Cirka 80 barn fick en docka och en osynlig vän i Sverige samt leksaker sponsrade av Qbranch.

Invisible Friend:s thailändska koordinator Bell ropade plötsligt något åt barnen och man hörde ett högt jubel! Bell hade berättat om alla de gåvor som Qbranch skänkt som låg på ett bord i salen: fotbollar, hopprep och badmintonrack/nät och bollar. Barnen sprang fram för att titta och leka samtidigt som det var dags för oss att lämna centret. Ett fantastiskt första uppdrag och jag ser så mycket fram emot resterande.

Gavor
Bordet med saker från Qbranch.

/Ragnhild


 

Välgörande shopping
Lördag 2013-10-12

Vi flög från Stockholm i fredags eftermiddag kl. 15 och kom fram i Khon Kaen 14 timmar senare – lördag morgon vid 7, lokal tid. Att sova på planet var i stort sett omöjligt förutom någon 10 minutare här och där. Men nu när hela Khon Kaen börjar vakna upp så nu är det inte läge att gå och lägga sig för att vila. Mycket ska förberedas och fixas. Efter lunchen gick jag och Jenny (Invisible Friends grundare) och två till från gruppen till en stor affär som har allt – och jag menar allt: papper, flaggor, leksaker, sportartiklar. Här ska vi inhandla saker med medel från Qbranchs insamling (här kan ni se allt som ska inhandlas) som ska gå till våra två första uppdrag: centers och mötesplatser för barn som lever i slummen som drivs av Thailändska eldsjälar med försvinnande små eller inga medel från staten.

 

Inkop-till-Mittrapad
Från vänster: glad jag (Ragnhild) och Bell som är Invisible Friend:s thailändska koordinator.

Vi köper ett pingisbord, pingisracketar, stort gäng pingisbollar, fotbollar, badmintonrack och hopprep. Vi köper även pennor och block som de kan använda när studenter kommer dit för att undervisa dem i olika ämnen. Det känns som dagarna innan julafton och jag är så förväntansfull att se barnens ansikten när dom mottar allt!

/Ragnhild

 


 

På plats i Khon Kaen
Lördag 12 oktober 2013

Jag vet inte om det är för att kontrasten mellan Sverige och Thailand är så stor eller det faktum att min dröm, om att göra något mer för behövande barn, just nu går i uppfyllelse. Hur som helst så känns det väldigt overkligt att jag är här: på ett hotellrum i Thailand som Qbranchs representant med välgörenhetsorganisationen Invisible Friend . Overkligt och fantastiskt!

Resan hit tog 14 timmar uppdelat på flyg från Stockholm till Bangkok och sedan inrikes till Khon Kaen i nordöstra Thailand. Det var här i Khon Kaen som idén till Invisible Friend föddes av initiativtagaren Jenny Axéne.

Vi är en grupp på totalt 10 personer, som genom att vårt företag eller skola samarbetar med Invisible Friend, fick förfrågan om att följa med på denna resa till Thailand. För att hands-on delta och uppleva deras arbete på plats. Vi är en brokig skara i åldrarna 17 -52. Alla med stora förväntningar men också lite oro för vad man får se och hur man tacklar det.

Personligen så var jag lite orolig. Jag en känslomänniska med nära till skatt men också väldigt lätt för att bli berörd. Jag drar ofta paralleller till mitt eget liv; tänk om det var jag, min familj…mina barn. Så lika mycket som jag verkligen har längtat efter den här resan så har jag även känt att jag mentalt har behövt att förbereda mig. Och har liksom förebyggande lindat in mitt hjärta i skyddande bubbelplast för att inte gå sönder. Nu är det här inte en resa som man riktigt kan förbereda sig på. Men jag har försökt.

Det är i varje fall helt fantastiskt att få vara här på plats. Att aktivt själv hjälpa till och att få se allt det som Qbranchs medarbetares insamling: ”Qbranch Unite: Skänk en lunch” har bidragit till! Jag ska göra mitt yttersta att förmedla möten, känslor och leenden.


Om vår bloggare: Ragnhild Franson Blom
 Ragnhild-Franson-Blom Ragnhild Franson Blom
Jag jobbar som projektledare på Qbranchs Marknadsavdelning och driver bl.a. initiativet kring Qbranchs sponsorskap med välgörenhetsorganisationen Invisible Friend. Följ min och Qbranchs välgörenhesresa i Thailand tillsammans med Invisible Friend. En resa där gåvor från vår medarbetarinsamling ”Qbranch Unite: Skänk en lunch” kommer att delas ut hos barn i slummen, barnhem och till kroniskt sjuka barn på sjukhus.

Microsofts stora partnertävling för extraordinära lösningar med Microsoft-teknologi är avgjord! Qbranch, som stod i final med Atea och Solid Park, tog hem guldet med tjänsten Managed Azure!

30 september i år genomförde Microsoft sin årliga stora partnerdag på Münchenbryggeriet i Stockholm. Dagen kantades av presentationer kring Microsofts visioner, tjänster och produkter samt spännande kundcase med lösningar byggda av Microsoft-teknologi.

Varje år premierar Microsoft partnerföretag som har gjort något extraordinärt under året som gått och utser vinnare i åtta olika kategorier i utmärkelsen ”Microsoft Partner Awards” under partnerdagens stora middag och fest.

I år var Qbranch en av finalisterna med tjänsten Managed Azure inom kategorin ”Cloud Platform och vann!

Motiveringen löd:

”Vinnaren har utvecklat en lösning i samarbete med några större kunder där man genom en självbetjäningssportal kan beställa serverkapacitet i Azure- i den egna hostingmiljön eller i kundens eget datacenter. Dessutom är lösningen är integrerad med Azure, faktureringssystem för snabb och enkel kontroll på kostnaderna. Vinnaren är Qbranch!”